Hörrni, jag har funerat lite på det här med barn. Inte för att jag ska skaffa några på ett bra tag (om ens alls), men ändå. Nu när jag var i Grekland i tre veckor läste jag en bok som hette Odjuret. Den handlade om en man som övergrep sig sexuellt på små barn och därefter dödade dem. Ja, jättehemskt, jag vet. Jag grät halva boken, men men nog om det! I boken får man följa pappan till ett av de här barnen, och när barnet dör så ser inte pappan någon anledning till att leva. Förståeligt. Men egentligen, inte? Visst att det är jättehemskt, och visst att det tar flera år att komma över en sådan sak. Men då kan man ju skaffa ett nytt barn, som man kan älska lika mycket om inte mer. Och om man hade ett liv utan det här barnet innan barnet kom till världen, och man överlevde och allt var jättebra, varför ska då livet ta slut när barnets liv gör det?

Samma sak om man är ensamstående förälder utan partner. Och när barnen växer upp, blir 18-20 bast, flyttar hemifrån och sådär. Vad händer då då? Jag fyller ju 18 snart (om 2 dagar, 3 timmar och 46 minuter för att vara exakt) och jag har tänkt på det. Min mamma har ingen partner, jag kommer inte vara hemma speciellt mycket nu, jag kommer flytta hemifrån om ett år efter gymnasiet. Vad händer då då? Är man ensam då? Har man plötsligt inget liv?

Om man skaffar barn, blir barnen ens liv?